Nu kommer jag ihåg en av anledningarna till att jag började medicinera från början, det styrde upp kaoset i mitt huvud till viss del. Nu snurrar allt, som en tornado som drar med sig allt den kan på vägen, och gör allt till ett kaos. Jag tänker på saker jag mår bra av, som till exempel att vara nära min familj. Min älskade familj. Det negativa tar över och jag känner mig ensammast i världen när jag tror att dom slutat bry sig. Och min andra familj, där min dotter finns. Jag blir överväldigad av kärlek varenda gång jag tänker på henne. Jag tänker på mitt jobb som jag faktiskt trivs riktigt bra med. Det är bara väldigt jobbigt just nu. Jag är inte så social som jag brukar. Helt plötsligt har jag börjat bli arg vilket är en helt ny känsla för mig. Jag har inte lärt mig hantera den känslan än... Jag hatar mig själv lite mer när jag tänker på hur jag framställt mig för mina kollegor. Jag hoppade in i någon sorts roll som är ganska långt ifrån mig själv. Nu har jag svårt att bryta den. Orkar inte riktigt försöka heller. Och nu ska jag hinna med vad som känns som en miljon grejer innan jag får lägga mig i sängen och avsluta denna dag som jag lika bra hade kunnat vara utan...